Jag har ett ärr vid vänster sida om näsan.

Tänkte att jag skulle berätta lite om hur jag fick det.

Jag var fyra år gammal och hade precis lärt mig att cykla med stödhjul. Mamma had köpt en ny liten och söt cykel. Som var rosa och hade en söt liten korg och var jätte fin. Min kompis Elisabeth och jag var ute och cyklade runt omkrig på gården. Henne hade jag kännt i hela mitt liv. Våra mammor var vänner och hade flyttat till Sverige tillsammans. Hon var väldigt bestämd och skulle alltid få som hon ville. Och hon hade verkligen skills när det kom till att övertala människor. Speciellt lilla jag som inte alls var så svår att övertala. Ni vet hur man var liten och alltid såg upp till någon som var lite äldre. En person man ville bli som. Hon var den personen för mig.

Iaf hon hade ju cyklat mycket mer än vad jag hade eftersom hon var ett år äldre. Så hon var ju mer van. Därför tröttnade hon lätt på att bara cykla omkring, runt och runt på gården. Då fick hon en idé. Vi skulle cykla för den "branta" backen som vi på Briljant kallar för "Ica backen". Eftersom den leder till Ica. Logiskt eller hur. Backen var ju inte direkt cykelvänlig. Det var grus på hela backen och det fanns lite groppar här och där. Elisabeth hade ju cyklat ner för den backen innan så hon swishade förbi utan några aom helst probem alls. Där stod jag längst upp på backen helt själv. Jag såg och hörde hur hon vinkade och skrek att jag skulle cykla ner. Jag greppade tag i handtaget hårdare och hårdare. Kännde hur hjärtat pumpade allt fortare. Det här skall gå tänkte jag. Jag kan inte banga nu. Jag skulle göra detta. Det fanns ingen återvändo. Swiish sa det och jag hade klarat det. Jag hade cyklat ner för backen utan några som helst problem. Jag var så himla glad. Jag kännde mig så himla modig. Just i den stunden. Var jag bäst.

Självklart skulle vi ju cykla ner för backen igen. Det räckte inte med en gång. Denna gången när jag stod där längst upp på backen kände jag mig inte alls nervös. Jag hade ju gjort detta innan. Det var ju inga problem. Elisabeth cyklade först åter igen. Sen var det min tur. Denna gången gick det inte alls så smidigt. Däcket fastnade i ett hål i backen och jag flög. Jag drogs mot grusets håra yta och skrapade upp ansiktet. Jag kommer ihåg hur jag lyfta på huvudet och bara såg hur det droppade blod. Tårarna bara forsade ner och jag skrek som en barnunge. Vilket jag var. Då var jag inte lika cool längre. Men vad skall man göra.

Åkte in till sjukhuset med mamma och dom sydde vid näsan. Dom sa att ifall jag inte pillade på det så skulle det inte bli något ärr. Jag hade verkligen ingen diciplin på den tiden. Direkt när d började klia gav jag med mig.

Därför har jag nu ett ärr där..

Nilo är den sötaste av dom sötaste!

Hon hade skrivit en dikt till mig som hon sedan läste upp på P3.

Dikten är så jälva fin att mina ögon nästan blir ledsna.

Känslosamt. På hög nivå. Till max.

Älskar dig! <3

"Like a precious star you are shining, blinding everyone around you.

With just a glance of your smile you have the power to stop time.

Every minute, every second falls apart
and you leave people absolutely charmed.

Charmed by your kindness, your shyness and your beauty.

Yesterday you were a princess, today you are a queen"

På ta om Ullared så kommer jag ihåg när vi skulle åka dit en dag. Vi skulle åka med några ifrån familjen Ling. Alltså Rasmus familj. Vi träffades runt 10 tiden och åkte sedan iväg med våran gammla vinröda mazda. Där satt vi helt inklämda, fem personer i en bil påväg till Ullared. Det tar drygt en timma att åka ner dit så vi blev ju en aning rastlösa efter ett tag och alla behövde kasta lite vatten. Därför stannade vi vid en sjö som fanns påvägen dit. Utsikten var underbar. Sjön glittrade som om bottnen var full med diamanter. Där satt vi ett tag och bara njöt och andades in den friska luften. Därefter var det dags att fortsätta. När vi väl kom fram ser vi inte många bilar på parkeringen. Mamma blir jätte glad och säger "Va skönt att det inte är så många människor här idag".
Vi åker närmare, inga människor.
Vi åker närmare och ser en skylt. På skylten stod det:

Söndag - Stängt

För någon vecka sedan var det fest på min fritidsgård.

Jag och min kompis skulle jobba där. Vi skulle visitera alla ungdomarna som kom inte.
Eftersom vi bor i något av ett ghetto brukar det alltid komma lite stökiga undgomar dit.
Arangörerna som arangerade själva festen gick i gymnasiet och skulle starta ett eget företag.
Dom gick i handelsprogramet och det här var deras första arangemang någonsin.
Det fanns vakter där, människor som jobbade och det kom ungdommar.
Allt gick som det skulle.

Men helt plötsligt när jag står vid dansgolvet och håller koll på nödutgången
kommer det inspringandes en kille som skriker "Det är bråk, det är bråk"
Alla springer självklart ut till cafét där bråket är.

Det var kalabalik.

Tre vakter och en massa ungdomsvärdar som håller i flera killar och försöker stoppa bråket.
Dom lyckas tillslut slita loss alla killarna från varandra och det har börjat lugna ner sig.
En svensk kille sitter på soffan helt blodig om ansiktet. Hans vänner försöker hjälpa honom att torka bort blodet.
När han helt plötsligt från ingenstans blir sparkad i ansiktet av en blattekille som stod där.
Det visade sig att det var blattekillens kompis som han svenska killen hade bråkat med.
Ingen av dom kände varandra när festen började.
Det var nån form av Blatte Vs Svenne fight.
Alla blattens kompisar bråkade med alla Svennens kompisar.
Det blev kalabalik igen.

Eftersom vakterna inte stod vid ingången längre rusade alla blattens kompisar in och det blev ett gängbråk.
Knytnävar här. Knytnävar där.

Tycker synd om en tjej som försökte stoppa alla killarna som strömmade in genom ingången.
Det var ett tjugotal killar. Minst.
Jag kan förstå att hon måste blivit jätterädd.
Jag som stod en bit bort kom på mig att råka ta tag i okända killars armar när jag blev riktigt rädd.
Ytterst pinsamt! Men dom var snälla.

That's the life of the ghetto..

Skall på möte med fritidsgården snart.
Vi skall prata om det som hände.

Hoppas det blir bättre snart..

Satt och läste mitt förra inlägg om berättelsen om min dramalärare.

Då kom jag att tänka på att jag aldrig har blött näsblod för att jag har varit nervös.

Däremot har jag gjort det för att jag har vart stressad.

En gång.

Bara en gång.

Det var två dagar kvar tills Hammarkullekarnevalen skulle vara.

Jag skulle dansa där med min grupp LosCopihues.

Mina kläder.Inte klara.

Min ryggställning. Inte klar.

Två dagar kvar.

Man gör allting helt själv från scratch.

You get the picture.

Mycket. Mycket stress.

Jag hade sjukskrivit mig från skolan.

Hade vart där två dagar i rad från kl 10 på morgonen.

Till 9 på kvällen. Man hade ingen tid att äta.

Händerna darrade av allt stressande.

Resten kan ni nog lista ut..

Under en dramalektion förra året berättade våran dramalärare om en tjej han var intresserad av när han gick i gymnasiet.

Han gick i 1:an och hon i 3:an

Två års skillnad. Hon var äldre.

Plus att hon hade en pojkvänn.

Dom hade bestämmt träff i bamba.

På den timman där det nästan inte var några som åt.

Han gick dit.

Hon satt redan där.

Själv på ett bord längst bort i bamba.

Hjärtat bara pumpade fortare och fortare.

Kände hennes ögon i nacken när han skulle ta mat.

Han var tvungen att gå ända bort från där man tog mat, till där hon satt.

Längst bort i bamba.

Brickan var inte stadig.

Han skakade hela vägen dit.

Där satt dom.

Han och hon.
Hon och han.

Han lyfte på glaset med mjölk för att ta en klunk.

Kanske skulle han kunna få bort det torra i halsen.

Men den darrande handen gjorde så att mjölken skvalp över.

Han ställe tillbaka den och hoppades att hon inte såg.

Han kollade upp mot henne.

Hon log.

Han log tillbaka.

Helt plötsligt säger hon "Men oj, du blöder näsblod"

Han tar sig om näsan och handflatan blir blodig.
Där tog det slut.

Nervositeten tog över, sa han till oss.

Det blev inte han och hon.

Det var det inte menat att bli från hennes sida heller.

Men han försökte.

Trots det pinsamma ångrar han inget.
Han fick en ensam stund med henne.

Bara han och hon.
Hon och han..