Jag har ett ärr vid vänster sida om näsan.

Tänkte att jag skulle berätta lite om hur jag fick det.

Jag var fyra år gammal och hade precis lärt mig att cykla med stödhjul. Mamma had köpt en ny liten och söt cykel. Som var rosa och hade en söt liten korg och var jätte fin. Min kompis Elisabeth och jag var ute och cyklade runt omkrig på gården. Henne hade jag kännt i hela mitt liv. Våra mammor var vänner och hade flyttat till Sverige tillsammans. Hon var väldigt bestämd och skulle alltid få som hon ville. Och hon hade verkligen skills när det kom till att övertala människor. Speciellt lilla jag som inte alls var så svår att övertala. Ni vet hur man var liten och alltid såg upp till någon som var lite äldre. En person man ville bli som. Hon var den personen för mig.

Iaf hon hade ju cyklat mycket mer än vad jag hade eftersom hon var ett år äldre. Så hon var ju mer van. Därför tröttnade hon lätt på att bara cykla omkring, runt och runt på gården. Då fick hon en idé. Vi skulle cykla för den "branta" backen som vi på Briljant kallar för "Ica backen". Eftersom den leder till Ica. Logiskt eller hur. Backen var ju inte direkt cykelvänlig. Det var grus på hela backen och det fanns lite groppar här och där. Elisabeth hade ju cyklat ner för den backen innan så hon swishade förbi utan några aom helst probem alls. Där stod jag längst upp på backen helt själv. Jag såg och hörde hur hon vinkade och skrek att jag skulle cykla ner. Jag greppade tag i handtaget hårdare och hårdare. Kännde hur hjärtat pumpade allt fortare. Det här skall gå tänkte jag. Jag kan inte banga nu. Jag skulle göra detta. Det fanns ingen återvändo. Swiish sa det och jag hade klarat det. Jag hade cyklat ner för backen utan några som helst problem. Jag var så himla glad. Jag kännde mig så himla modig. Just i den stunden. Var jag bäst.

Självklart skulle vi ju cykla ner för backen igen. Det räckte inte med en gång. Denna gången när jag stod där längst upp på backen kände jag mig inte alls nervös. Jag hade ju gjort detta innan. Det var ju inga problem. Elisabeth cyklade först åter igen. Sen var det min tur. Denna gången gick det inte alls så smidigt. Däcket fastnade i ett hål i backen och jag flög. Jag drogs mot grusets håra yta och skrapade upp ansiktet. Jag kommer ihåg hur jag lyfta på huvudet och bara såg hur det droppade blod. Tårarna bara forsade ner och jag skrek som en barnunge. Vilket jag var. Då var jag inte lika cool längre. Men vad skall man göra.

Åkte in till sjukhuset med mamma och dom sydde vid näsan. Dom sa att ifall jag inte pillade på det så skulle det inte bli något ärr. Jag hade verkligen ingen diciplin på den tiden. Direkt när d började klia gav jag med mig.

Därför har jag nu ett ärr där..