Man skall inte dömma någon förrens man känner personen riktigt bra.

Aldrig dömma en bok efter omslaget, eller köpa grisen i säcken.

Det finns mycket saker man vill tro och man anser sig vet om personer. Man lägger sig i personer liv och dömmer människor över hur dom har sätt dom bete sig. Människor dom inte äns känner så väl och personer man bara ser. Alla människor har fördommar, även jag. Ingen är perfekt eller felfri. Det är så världen är. Another mans trash is another mans treasure. Jag är glad över att världen är så. Tänk om alla bara skulle gilla en sak, gilla en sorts kille, en sorts tjej. Hur skulle världen då se ut. Då skulle dom andra lika gärna inte behöva existera.

En person har en gång sagt till mig att hon hatar när någon kallar henne oskyldig eller oskuldsfull. Visst anser hon sig själv vara det. Men hon tycker även att hon kan ha sina crazy moments. Hon hatar när människor bara dömmer henne eller när dom anser att hon är för oskyldig för att göra en sak. Jag kan känna igen mig väldigt mycket i det hon säger. Kommer ihåg dom stunderna då jag hatade att alla sa "omen jeanivie skulle aldrig kunna göra något sånt" "du är för söt för att göra sådanna saker" jada jada. Det fick mig bara att vilja göra alla saker dom inte trodde att jag kunde göra bara för att bevisa att dom hade fel. Vilja. Så mycket längre kom det inte. Det var som att människor redan hade bestämt hur jag skulle vara som person. Vad jag fick göra. Vad jag inte fick göra. Då var det väldigt svårt för mig att kunna hitta mig själv. Hitta Jeanivie. I alla andras åsikter och tankar om mig förlorade jag mig själv någonstans. Att hitta mig själv tog tid.

I början av ettan var jag så osäker på mig själv. Visste inte vem jag var eller vad jag ville. Det var svårt för mig att kunna ta kontakt med personer. Jag var för blyg och hade socialfobi. Personer blev ofta nervösa i min omgivning eftersom jag själv var så nervös smittade det av sig. Kommer ihåg när en tjej som går i min klass skulle fram och hälsa på mig. Jag kunde se hur hon sökte min ögonkontakt. Jag ville inte kolla men råkade iaf. Hon började gå närmare och närmare och det kändes som om mina ben skulle vikas under mig. Dom 5 meterna hon gick för att komma till mig kändes som år. Kände hur nervös jag blev och hur hela jag skakade av nervositet. Det var så illa så att jag kände hur det nästan svartnade till framför ögonen, utan att överdriva. Hon kom fram hälsade vänligt och log. Trots att jag ändå kände att hon var snäll och säker kände jag mig ändå så himla rädd och osäker. Mina svar på hennes frågor var så korta som möjligt. Ville inte stå där. Ville inte prata. Ville bara gömma mig.

Men en dag, när, var och hur har jag ingen aning om. Jag tog tag i saker och ting i mitt liv. Orkade inte vara så som jag var då. Ville ändra på mig. Inte på allt men ville att ändringar skulle ske. Det var bara att ta sig i kragen och ta itur med sina problem. Gick inte att ignorera det längre. Det var svårt. Men just nu är jag så himla glad att jag gjorde det. Att jag tog av mig min rustning och vågade. Vågade bli sårad. Att riva den säkerhetsmuren jag så länge hade byggt upp. Så jädrans glad.

Det är svårt för människor som aldrig har haft socialfobi och har haft lätt att prata med människor i hela livet att förstå hur jobbigt det egentligen är. Ni kanske kan få en hint, men riktigt förstå kan ni aldrig.

Jag blir oftast väldigt irriterad när människor säger att jag inte kan ha haft socialfobi eller att jag inte kan ha vart så himla blyg. Det känns som om personer då inte förstår hur mycket jag igentligen har kämpat för att bli den jag är idag. Jag säger inte att jag är perfekt. Säger inte äns att jag är bra. Säger bara att jag vet vem jag är och jag kan hälsa på människor utan att det svartnar till för ögonen på mig längre. Bara det ser jag som ett stort framsteg. Det känns bra. Väldigt bra.

Det kommer fortfarande ögonblick då jag går tillbaka till att vara blyg och osäker. Då jag fortfarande tror att jag inte kan klara av saker. Sådanna tankar och känslor kommer ta ett tag att få bort. Dom sitter djupt.

Nu kanske jag inte är en sån oöppnad bok längre..

Det är en gång, en dag, ett år...

*Varning för rinnande snor*

När människor säger något och sen ändrar sig i sista sek gör mig ledsen.

I sista sek. När det inte finns något att göra åt saken.

Inga alternativ.

Inget.

Vad skall man göra?

Man vill bara stoppa huvudet i sanden.
Strunta i allt och alla.

Sånt gör mig besviken..

Var med Ritta idag.

Det är så sött när hon pratar om sin pojkvän Calle.

Dom är verkligen kära, sådär fint "vi-vill-vara-med-varandra-varje-sek-för-alltid-kära"

Jag vill också vara kär.

Jag vill vara med någon som får alla ljud att dämpas.

Som jag kan ta på och aldrig få nog av.

En person jag vill vara med varje sekund, för alltid och utan att tröttna.

Som får mig att känna som om hela kroppen bubblar av glädje.

En person att stå och hålla om i regnet.

Som vars uppmärksamhet är den enda jag vill ha.

En person som man bara kan titta på utan att säga ett ord till.

Som aldrig får passionen att brinna ut.

En person att älska.

Som får mig att känna att det bara är vi två.

Just där och just då.

Precis så kär vill jag vara...