Leaders & Followers
När jag kollade ut genom fönstret idag såg jag att fåglarna började flyga bort.
Dom flög som i ett V med en ledarfågel längst fram.
T.o.m i djurvärlden finns det "leaders" och "followers"
Jag undrar hur dom bestämde vem det vara som skulle leda hela flocken.
Undra hur dom ställer upp sig precis innan dom skulle flyga.
Eller är det kanske bara så att en fågel börjar flyga iväg och den blir ledaren sen hänger resten bara på.
Om detta skulle vara människorvärlden skulle jag vara en "follower"
Jag gillar inte att ha ansvar över en hel grupp, det är för mycket press.
Att vara den personen som alla förväntar sig skall kunna allt.
Att vara den personen som alla litar på.
Att vara den personen som inte får göra fel.
Det är för mycket press.
Jag hänger hellre på och tar det som det kommer.
Tänker på så konstiga saker ibland.
"If you're a bird, i'm a bird"
ExFriends!
15-åriga tjejer som lovade varandra att dom skulle vara bästa vänner tills dom dör. Det gick inte en dag utan att dom var med varandra.
Man kunde prata om allting tillsammans, mellan dom fanns det inga hemligheter.
Dom pratar om deras killar och om deras förälskelser. Om deras framtidsplaner tillsammans och om deras hemligheter.
Man hade planerat hela sitt liv tillsammans.
Allt från vad man skall ha på sig till nästa fest till vad man skall ha på sig när man gifter sig.
Det planerades att man skulle flytta ut tillsammans, att man skulle vara brudtärna på varandras bröllop,
att man skulle skaffa sin första lägenhet tillsammans, att ens barn skulle vara bästa vänner och ja precis allt.
Men sen plötsligt en dag träffas man på stan.
Blickarna möts och man tänker tillbaka på dom gammla tiderna då man var som bäst kompisar och undrar vad som hände.
Varför är man inte kompisar längre? Varför kan man inte gå tillbaka till så som det var förut? Varför kunde vi inte fullfölja våra planer?
Antingen låtsas man bara som om man inte ser personen eller så hälsar man och står och kallpratar i fem min.
Man växer ifrån varandra och även fast man kanske hade hur kul som helst tillsammans innan är man bara inte vänner längre. Orsakerna kan vara många.
Det kan bero på att man flyttade ifrån varandra, gled ifrån varandra, delade inte samma intressen, träffade nya kompisar,
började på olika skolor eller rent ut av började bråka och att båda sedan var för stolta för att be om ursäkt.
Ja du allt blir inte alltid som man hade tänkt sig, men jag är glad att det finns undantag.
hugs & kisses
Ville igentligen inte skriva i bloggen idag men eftersom karin ville så gärna så gör jag d iaf. Anledningen till vrf jag inte ville skriva var att jag fortfarande känner mig lite tanklös. Haha jag låter typ som om jag är helt dum i huvudet och inte kan tänka men menar inte så. Har ni aldrig kännt att ni verkligen inte har något att tänka på? Det känns verkligen konstigt för mig för det är nästan alltid något jag brukar oroa mig över eller bara allmänt analysera sönder. Men just nu har jag hamnat i en sån fas där jag inte har ngt att oroa mig för eller nått att behöva tänka på. Det känns skönt på ett sätt men samtidigt väldigt tomt på ett annat. Anledningen till vrf jag har hamnat i denna fasen är nog för att jag vet redan hur jag vill vill att mitt liv skall förändras. Jag vet redan vad jag skall göra för att hamna i det stadiet i livet där jag vill vara, bli den personen jag vill bli. Nu handlar det bara om att sluta vara så mesig och bara make it happen, hur svårt kan det vara?
Med alla dessa kärlekspar omkring än får det än att tänka på att man kanske oxå borde skaffa en pojkvänn. Men det är inte så lätt som alla säger att det är. Jag tror faktist att det finns en del människor som oxå sitter och tänker på hur svårt det är att hitta nån som man vill bli tillsammans med, eller kanske mer hur man skall bli tillsammans med personen. Den värsta frågan en som är singel kan få är väll. "Men vrf har du inte en pojkvänn/flickvänn?" Vad skall man igentligen svara på den frågan, om man visste så skulle man väll göra något åt saken? Medans vissa kanske bara totalt ignorerar att man söker sig till det andra könet och tänker att man klarar sig fint utan. Jo visst kan jag förstå att man självklart klarar sig utan att vara tillsammans med någon. Men frågan är om man verkligen blir lycklig av det i längden? Dom som bara går ut och festar hela tiden och hittar sina ragg som dom kanske börjar strula med eller som dom kanske t.o.m har one night stands med kan dom verkligen bli lyckliga? Söker dom inte efter något mer än bara det fysisk? Är det bättre än att ha någon man håller kär, någon man ligger och tänker på om nätterna, någon man vet älskar en lika mycket som man älskar den, någon man tänker på varje gång man ser ett kärlekspar på gatan, någon man ligger och myser med på kvällarna, någon att hålla handen med, någon man får sånna där söta spontana sms ifrån, någon man kan kyssa i regnet med, någon att ligga och titta på stjärnorna med, är det verkligen bättre än det här?
xoxo