Var i torget med mamma idag och påvägen hem träffade vi en
kille som en gång var "kär" i mig.
Då var han min storebrors flickväns lillebror.

Min storebror kom hem med ett brev en dag.
I det brevet stod det att han killen tyckte jag var söt och om vem han var.
Vi gick väll typ i 6:an då skulle jag tro.
Vi började skicka brev till varandra rätt så ofta.
Breven lämnade vi alltid till varandra face-to-face.
Fast vågade inte säga ett knyst.
I varje brev fick jag alltid små söta presenter.
Det kunde vara allt ifrån en blomma till ett halsband.
Tillsluta träffades vi och vi hade jättekul tillsammans.
Efter ett tag frågade han chans, sånt som man gjorde på den tiden.
Men jag ville inte.
Varför vet jag inte.
Det bara var så..

I mina tankar var jag för liten för att ha en kille.
Det hade min mamma tutat i mig..

- Det var väll han killen som var kär i dig förut eller hur Jeanivie?

- Kär och kär, ja typ för jättelänge sen.

- Han kollade på dig hela tiden i spårvagnen
  Han ville säkert försöka en gång till.

- Haha mamma nej, han har tjej och dom har varit ihop jättelänge

- Men du fick honom säkert att vilja byta flickvän ;)

- Mamma nej! HAHA sluta!


Föräldrar skall då alltid tro så bra om sina barn..