Jag har ett ärr vid vänster sida om näsan.

Tänkte att jag skulle berätta lite om hur jag fick det.

Jag var fyra år gammal och hade precis lärt mig att cykla med stödhjul. Mamma had köpt en ny liten och söt cykel. Som var rosa och hade en söt liten korg och var jätte fin. Min kompis Elisabeth och jag var ute och cyklade runt omkrig på gården. Henne hade jag kännt i hela mitt liv. Våra mammor var vänner och hade flyttat till Sverige tillsammans. Hon var väldigt bestämd och skulle alltid få som hon ville. Och hon hade verkligen skills när det kom till att övertala människor. Speciellt lilla jag som inte alls var så svår att övertala. Ni vet hur man var liten och alltid såg upp till någon som var lite äldre. En person man ville bli som. Hon var den personen för mig.

Iaf hon hade ju cyklat mycket mer än vad jag hade eftersom hon var ett år äldre. Så hon var ju mer van. Därför tröttnade hon lätt på att bara cykla omkring, runt och runt på gården. Då fick hon en idé. Vi skulle cykla för den "branta" backen som vi på Briljant kallar för "Ica backen". Eftersom den leder till Ica. Logiskt eller hur. Backen var ju inte direkt cykelvänlig. Det var grus på hela backen och det fanns lite groppar här och där. Elisabeth hade ju cyklat ner för den backen innan så hon swishade förbi utan några aom helst probem alls. Där stod jag längst upp på backen helt själv. Jag såg och hörde hur hon vinkade och skrek att jag skulle cykla ner. Jag greppade tag i handtaget hårdare och hårdare. Kännde hur hjärtat pumpade allt fortare. Det här skall gå tänkte jag. Jag kan inte banga nu. Jag skulle göra detta. Det fanns ingen återvändo. Swiish sa det och jag hade klarat det. Jag hade cyklat ner för backen utan några som helst problem. Jag var så himla glad. Jag kännde mig så himla modig. Just i den stunden. Var jag bäst.

Självklart skulle vi ju cykla ner för backen igen. Det räckte inte med en gång. Denna gången när jag stod där längst upp på backen kände jag mig inte alls nervös. Jag hade ju gjort detta innan. Det var ju inga problem. Elisabeth cyklade först åter igen. Sen var det min tur. Denna gången gick det inte alls så smidigt. Däcket fastnade i ett hål i backen och jag flög. Jag drogs mot grusets håra yta och skrapade upp ansiktet. Jag kommer ihåg hur jag lyfta på huvudet och bara såg hur det droppade blod. Tårarna bara forsade ner och jag skrek som en barnunge. Vilket jag var. Då var jag inte lika cool längre. Men vad skall man göra.

Åkte in till sjukhuset med mamma och dom sydde vid näsan. Dom sa att ifall jag inte pillade på det så skulle det inte bli något ärr. Jag hade verkligen ingen diciplin på den tiden. Direkt när d började klia gav jag med mig.

Därför har jag nu ett ärr där..

Att vara packad och spotta på en person med mat i mun är inte så jälva sexiigt.

Nu när man har fyllt 18 känner man ännu större press till att skaffa körkort. Måste börja plugga teori snart oxå. Känns lite sådär. Lite trist. Men det skall väll gå. Hoppas jag. Måste bara övningsköra lite mer. Sen så. Fan va gött att ha körkort ändå. Kunna åka vart man vill. Utan att behöva oroa dig för massa spårvagnar och bussar.

En idé jag och mina kompisar har är att vi skall bila ner till nått varmt och skönt ställe efter gymnasiet. Fy va nice. En själv och sina 4 närmaste kompisar i en bil på en resa som man aldrig kommer glömma. Uppleva nya saker tillsammans och skapa nya minnen för livet. Sådanna minnen man kan kolla tillbax på om några år och bara skratta och le. Åt alla dom dumma sakerna man gjorde fast som ändå var värt det just i den stunden. Man skall vara lite galen och impulsiv när man är ung. Våga vara spontan och ta vara på livet. Göra allt man vill och våga allt man inte vågar. Man är ung. Varför bete sig som om man är gammal. Det kommer alla ändå bli snart. Njut av nuet. Sen om några år när man är redo att skaffa familj och stadga sig. Det är då man har alla minnena att minnas tillbaka på. Då man kommer vara glad att man gjorde allt det där. För det är då man kommer känna hur jävla nöjd man är med sitt liv. Och vad man har åstadkommit.

Carpe Diem människor!

Carpe Diem..

Respekt!

"Var inte rädd för mig, var rädd om mig"

Jag har alltid haft det väldigt svårt för att kunna vara mig själv när jag träffar nya människor. Eller mig själv och mig själv, menar mer att jag har svårt för att vara mig själv fullt ut. Att kunna känna mig tillräckligt bekväm med en person. Att vågar visa vem jag. Att inte skämmas. Det händer inte så ofta. Jag avundas dom människorna som direkt kan släppa in människor och låta dom se deras personligheter. "Var bara dig själv", "Låtsas som om du är med dina bästa kompisar", det är saker jag ofta får höra. Men grejen är att det inte alltid är så lätt. Man håller tillbaka för att man är rädd för att visa en del av sig själv som personen kanske inte skulle gilla. Man visar sig själv sårbar. För ett tag sen oroade jag mig nästan konstant för att jag var för tråkig. Det är nog lite därför jag har haft problem med att vara mig själv fullt ut. För jag har varit rädd för att om jag skulle vara mig själv till 100% och om någon då inte skulle gilla mig så skulle dom inte gilla mitt riktiga jag. Det var ju mycket lättare att bara tänka "Men dom känner inte mig" "Dom vet inte hur jag är egentligen". Men varför skall man tänka så. Gillar inte en person min personlighet varför skall jag bry mig. Man kan inte vara älskad av alla. Det finns ju människor som man inte passar med.

Personligheter som skär som vatten och olja.

Dom människorna som jag har kännt mig bekväm med nästan direkt från första början.

Det är dom personerna jag gör allt för att behålla.

Du kan kalla dom vad du vill.
Jag kallar dom mina bästa vänner.

"You can count on friends to bail you out from jail,

But best friends will be sitting right there next to you saying
"Man that was awesome""

Att plugga är inte min starka sida..

Help?!

Dom håller på att ställa ut nya soppgrejer vid parkeringarna runt omkring området där jag bor. Antagligen för att dom inte vill att trappuppgångarna skall lukta soppor hela tiden. Och det är ju en väldigt bra idé egentligen. Men det som kanske inte är så himla kul är väll att man nu måste ta sig ända bort till parkeringen för att slänga soppor. För mycket jobb enlig mig. Det kanske kommer sluta med att det luktar soppor hemma hos människor istället.
Ja du. Trevligt. Trevligt.

Kom och tänka på när jag gick i trean och vi skulle prata om kompost och källsortering i hemkunskapen. Jag satt ju som alltid och bara dagdrömmde medans läraren satt och pratade. Helt plötsligt hör jag att hon säger mitt namn och ställer en fråga. Men vad frågan var hörde jag inte. Så jag chansade när jag svarade...

 - "Aaa"

 - "Du kanske kan berätta lite mer om hur ni komposterar"

 - "Öhhm öhhm"

 - "Ja?"

 - "Vi brukar ta alla matrester och lägga dom i en påse. 
     Sen brukar vi gå ut bakom huset och lägga dom under en sten och
     låta det bli till jord"

 - "Jaha, jooo men det var väll........ annorlunda"

*Skrattanfall*

För övrigt gjorde vi inte alls så hemma.

Lovar.

Jag har inte skrivit så mycket på sistonde. Det kanske vissa redan har märkt. Men kan inte tänka så mycket på annat än en sak och jag orkar inte skriva en massa klyschiga inlägg om känslor och kärlek. Så då fick det vara. Även fast jag kanske är lite klyschig av mig så känns det för mycket att skriva en massa om sånt.

Så nu vet ni det..

Tomtar, rött, vitt, grönt, bjällror, adventsljusstakar

Min mamma har totalt julpyntat hela vårt hem. Det är det mysigaste som finns. Man verkligen känner hur julen börjar smyga sig fram. Smyger, smyger och sen helt plötsligt sitter man där bredvid granen med en massa paket i knäna och en jultomte med lösskägg i vardagsrummet där alla möjliga julsånger spelas. Förhoppningsvis snöar det utanför också. Tjock snö som täcker marken. Gården full med snögubbar som ler med sina fina stenar. Ge mig jul.

Snälla. Pretty please?

Mamma visade mig en liten grej jag hade byggt ihop av sockerbita och lim när jag var liten. Då kom jag och tänka på den gånge jag hade byggt en sådan när jag var fem år. Den låg på fönsterkanten och jag var jätte jätte sugen på godis. Som alltid. Så jag började fösiktigt bryta av en sockerbit ifrån grejen. Sedan åt jag upp grejen en sockerbit i taget. Jag var rätt äcklig när jag var liten. Lite småkorkad sådär. Jag åt upp en massa sockerbitar med lim när det låg ett helt paket med fräsha i skafferiet.

Smart där. Eller hur?

Igår var hur jävla mysigt som helst.

Överträffade mina förväntningar.
Verkligen.

Jag stör mig så på min musikspelare på bloggen just nu.

ARHG vissa låtar spelas inte äns upp.

Orkar inte fixa. Måste fixa. Orkar inte.

Är lat.

Lite konstigt att det spelas nån form av danslåt när
"James Morrisson - Wonderful world" spelas.

Upphittat efter festen:

- Rosa, lila, vit strumpa med fyrkantiga mönster

- En blå strumpa med en hund som håller i en blomma.

- En svart halsduk

- En svart hoodtröja

- Ett vitt linne

- En gul t-shirt "Eve of eden"

- En gul t-shirt "D.I.Y"

- Brun fjärilsklämma med paljetter
- 3 cd skivor

Argh hur kommer det gå?!

*nervös*

Nilo är den sötaste av dom sötaste!

Hon hade skrivit en dikt till mig som hon sedan läste upp på P3.

Dikten är så jälva fin att mina ögon nästan blir ledsna.

Känslosamt. På hög nivå. Till max.

Älskar dig! <3

"Like a precious star you are shining, blinding everyone around you.

With just a glance of your smile you have the power to stop time.

Every minute, every second falls apart
and you leave people absolutely charmed.

Charmed by your kindness, your shyness and your beauty.

Yesterday you were a princess, today you are a queen"

Nu fan har jag försökt uppdatera hela jävla kvällen *butter*

Dumma dumma dumma blogg.se

Ni förtjänar smisk med spade!

Partaj partaj igår. Riktigt trevligt. Riktigt Jävla trevligt om jag får säga det själv. Overload med choklad, mat, snacks och läsk. Jag hade totalt glömt av att fixa musik till festen så det blev min brorsas negerdunk som fick underhålla oss. Som tur var alla så fulla att dom inte la märke till musiken så mycket. Men efter ett tag började dom märka den. Damn. Tänkte jag. Sen kom Ola till våran räddning med några gammla sköna klassiker. Tack. As nice! Mamma hade lagat föööör mycket mat. För. För. Mycket mat. "Mamma vi behöver inte köttbullar", "Klart ni behöver köttbullar!", "Nej!!", "Jo, Jeanivie har du aldrig gått på en riktig fest?!" "Vad skall dom äta?!". Råkade även glömma av att smörja bakplåtspappret innan jag la på pizzan, pappret råkade då fastnade på pizzans botten. Disaster. Disaster. Men men what to do what to do. Här försökte man vara duktig och baka pizza istället för att köpa. Men trots alla problem som kom ivägen, blev det en rätt så lyckad förfest om jag får säga det själv. Tack alla så himla mycket för att ni kom. <3

Och ni som inte kom, vi saknade er!

Så känner inte inte bortglömmda!

Bilder ifrån festen kan hittar ni här --> http://piinay.bilddagboken.se/

MWAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH! (K)