Jag har alltid haft det väldigt svårt för att kunna vara mig själv när jag träffar nya människor. Eller mig själv och mig själv, menar mer att jag har svårt för att vara mig själv fullt ut. Att kunna känna mig tillräckligt bekväm med en person. Att vågar visa vem jag. Att inte skämmas. Det händer inte så ofta. Jag avundas dom människorna som direkt kan släppa in människor och låta dom se deras personligheter. "Var bara dig själv", "Låtsas som om du är med dina bästa kompisar", det är saker jag ofta får höra. Men grejen är att det inte alltid är så lätt. Man håller tillbaka för att man är rädd för att visa en del av sig själv som personen kanske inte skulle gilla. Man visar sig själv sårbar. För ett tag sen oroade jag mig nästan konstant för att jag var för tråkig. Det är nog lite därför jag har haft problem med att vara mig själv fullt ut. För jag har varit rädd för att om jag skulle vara mig själv till 100% och om någon då inte skulle gilla mig så skulle dom inte gilla mitt riktiga jag. Det var ju mycket lättare att bara tänka "Men dom känner inte mig" "Dom vet inte hur jag är egentligen". Men varför skall man tänka så. Gillar inte en person min personlighet varför skall jag bry mig. Man kan inte vara älskad av alla. Det finns ju människor som man inte passar med.

Personligheter som skär som vatten och olja.

Dom människorna som jag har kännt mig bekväm med nästan direkt från första början.

Det är dom personerna jag gör allt för att behålla.

Du kan kalla dom vad du vill.
Jag kallar dom mina bästa vänner.

"You can count on friends to bail you out from jail,

But best friends will be sitting right there next to you saying
"Man that was awesome""