Jag har haft en hund i hela mitt liv.
Hon hette Frida och var en svart newfoundlandshund. En stor gosig hund med mycket päls. Jag älskar verkligen hundar. Sånna fina varaleser. Det som är så kul med hundar är att hundar är precis som människor. Ingen är den andra lik. Alla har dom olika personligheter. Jag minns inte riktigt så mycket ifrån denna hunden. Kommer ihåg att jag ofta låg och gosade med henne på golvet. Jag ville låtsas att hon var en häst som jag kunde rida på. Hon var en sån där lugn hund som var hur snäll som helst och var väldigt lydig. Om man ändå hade henne här nu. Fy va mysigt. Synd att jag är allergisk mot pälsdjur med mycket päls. Suck!

Mitt sista minne ifrån Frida var en vinter när familjen skulle åka till Farnor. Jag var fem. Lars sa att Frida var tvungen att stanna i bilen eftersom att farmor var allergisk mot henne. Vi var hemma hos farmor medans Lars var ute och skulle handla. Jag tänkte inte mer på det. Senare på kvällen när vi skulle åka hem och Frida inte var i bilen blev jag lite fundersam.

"Vart är Frida någonstans?"
"Hon är uppe i himmelen"
"Vah, varför det?"
"Gud ville att det skulle vara så"
"Jaha, men hur försvann hon bara"
"Hon flög upp till himmelen"
"Aha...."

Hela vägen hem satt jag och funderade på hur Frida hade lyckats flyga upp till himmelen igenom biltaket.