Okey jag har bestämt mig för att jag skall vara väldigt ärlig på denna bloggen. Okey inte för att så många läser den, eller har ingen aning om någon äns läser den men ändå det är skönt att skriva av sig ibland. Bryr mig inte så mkt om människor kommenterar eller läser den varjedag. Visst är det roligt om någon skulle vara så intresserad av att läsa om mitt liv att dom verkligen läste mina inlägg. Men iaf tillbaka till poängen, jag skall berätta lite om min bakgrund. Sånt som är lite personligt och sånt som inte ALLA vet.

Jag föddes den 27:e november i Filippinernas huvudstad Manila. Min mamma var då 27 år gammal och jag hade en storebror som hette Jhunrey. Det är min biologiska pappa på bilden. Kommer inte ihåg något av honom alls om jag skall vara ärlig. Tror han bara fanns i mitt liv i ett år. Mamma har berättat lite om honom, hon sa att han var väldigt snäll och hette Bono. Hon sa även att sista gången hon såg honom så sa han att han skulle till en stad för dom skulle operera bort en tumör som han hade fått på halsen. Det tog ett väldigt bra tag och mamma hade inte hört ett ord ifrån honom, hon sa att han bara försvann typ spårlöst. Och att hon trodde att han var död så när jag var liten gick jag runt och trodde att min pappa hade dött i cancer. Hon berättade att min pappas föräldrar ville att mamma skulle låta dom adoptera mig eftersom dom hade det mycket bättre ekonomisk ställt och mamma var ensamstående förälder med en liten affär som fick försörja oss. Men mamma så underbar och klok som hon är vägrade, vi var ju hennes barn och hur skulle hon någonsin bara kunna lämna nån av oss som om vi inte betydde något. Så hon avbröt kontakten med dom, dom hade tydligen aldrig kommit överens ändå.

Hon fortsatte sitt liv som vanligt, hur hon kunde det när den personen hon var tillsammans med var spårlöst försvunnen förstår inte jag heller. Men det var ett annat levnadsätt i Filippinerna, det var svårt att få tag på människor. Efter drygt ett år så träffade hon min stypappa genom sin väninna i Filippinerna, han var där på lång semester. Dom lärde känna varandra och efter drygt ett år så bestämde dom sig för att gifta sig. Några dagar innan brölloper dyker min pappa upp från ingenstans och säger att han vill försöka på nytt. Vill bli en familj igen. Men det gick ju inte alls för hon hade ju träffat någon annan och dom skulle gifta sig och flytta till Sverige. Han sa att hon skulle höra av sig till honom om hon vill försöka på nytt. Men det gjorde hon inte utan hon gifte sig, flyttade till sverige och tog med båda sina barn. Detta berättade hon dock inte för mig förren jag hade blivit lite äldre.

Jag har frågat många gånger om jag skulle kunna få träffa honom nästa gång när vi åker ner till Filippinerna. Men på något konstigt vis så varje gång jag drar upp min pappa så börjar min mamma flumma med orden och man får aldrig riktigt ut ett svar. Jo en gång fick jag det och då sa hon "han vet när vi kommer ner till filippinerna, han har haft chansen att träffa oss många gånger men inte tagit den". Det var nog den gången jag slutade fråga frågor om honom. Det blev för jobbigt. Lixom vad är det för pappa som inte vill träffa sina egna barn som inte vill lära känna dom och se dom växa upp och till slut bli egna personer? Vad är det för pappa som inte vill veta hur deras barn är som personer eller vad dom gillar eller inte gillar? Vad är det för pappa som bara kan glömma bort att han en gång har haft barn och bara fortsätta leva sitt liv som om det inte betydde något? Ja säg mig, vad är det för pappa?! Men vet ni vad jag bryr mig inte, för man kan aldrig sakna något man aldrig har haft. Så jag säger bara kan han radera mig, kan jag radera honom! Punkt slut!

Så nu kanske denna bloggen har blivit lite mer personlig och inte så ytlig som den var innan.

The truth and nothing but the truth!